Den okuvlige Olof Andersson
Dick Harrison missar ingenting. I det digra verket Sveriges Stormaktstid omnämner han Olof Andersson och det gläder mig mycket att han minns honom. Det gör jag också. Jag brukar gå till den vackra bäckravinen där Olofs såg låg och höja näven och förbanna alla maktfullkomliga översittare och prisa Olofs mod och sturiga envishet.
Olof Andersson levde på 1600-talet. Han var skrivkunnig och protesterade vildsint, när kronan började sälja ut krono- och skattejord till frälset, efter att Sverige blivit bankrutt efter alla krig. Olof och andra bönder fruktade vad som skulle kunna komma – den feodala mentaliteten från kontinenten. I Olof har vi en riktig förkämpe för den gamla bondefriheten.
Mecklenburgaren Kasper Otto Sperling, som gjort karriär i kriget och adlats, köpte 87 och ¾ mantal krono- och skattejord i Roslagen, 33 mantal i Olof hemsocken Frötuna. Sperling köpte mycket, men han var inte ensam. Här finns namn som Bielke, Sparre, Banér, Oxenstierna etc. Här köps nästan all krono- och skattejord upp.
I Roslagen har Sperling rykte om sig för ”obillighet”(orättfärdighet). Han är hård och elak.
Olof Andersson, född i Rådmansö, bor i mitten av 1600-talet i Lervik en knapp kilometer från Spillersboda. Hans lilla skattehemman är på 1/8 mantal och saknar åkerjord. Olof rensar upp en rännil där det förut stått en kvarn och anlägger en sågkvarn och sågar bräder. Lervik liksom nästan alla byar runtomkring köps upp av Sperling som Olof tidigt kommer i delo med. Han skriver ihärdigt till drottning Kristina och protesterar för egen del och hjälper andra uppköpta bönder med arga protestbrev.
Han bråkar, skräder inte orden. Särskilt ilsken blir han när Sperings hejdukar snor hans nysågade bräder. Han döms till fängelse men benådas tack vare hustruns vädjan. Han fortsätter med skrivelserna. Han döms till deportation till Nya Sverige men verkar inte ha skickats iväg. I stället flyr han utomlands, men kommer tillbaka och fortsätter envetet protesterna. 1654 döms han till döden och blir halshuggen.
Sågen i Lervik finns kvar in på 1900-talet. Bäckravinen och några byggstenar återstår än.
Sommar 1936 hälsar Vilhelm Moberg på sin gode vän författaren Einar Malm på Äspholmen invid Spillersboda. Förutom att han blir häftigt förälskad i Einars hustru Eva, lär han också höra berättelserna om bygdens Olof Andersson och 1941 skriver Moberg ”Rid i natt”. Och nog går Olof Andersson anda igen i den boken.
Kommentarer
Skicka en kommentar